När jag bodde i min första egna lägenhet upplevde jag mig själv som händig. Sedan flyttade jag till nästa lägenhet och kände fortfarande att jag var händig. Jag flyttade ihop med navigatören i en villa och nog var vi fortfarande händiga både han och jag. Sedan blev det villa nummer 2 och här mötte vi på motstånd. Jag tappade lusten att renovera när barnen kom och succesivt kom tidsbristen, barnen, ekonomin och husets behov att besegra även makens renoveringslust. Därför bor vi numera i en nybyggd lägenhet. En lägenhet som borde behöva minsta möjliga omvårdnad...och som gör det! Men varje gång vi skall fästa något i de rena vita väggarna möter vi på problem. Bakom väggarna (som är av gips), och då menar jag inte omedelbart bakom utan cirka 5 cm längre in finns den hårdaste metall. Helt oberäknerligt dyker den upp på än det ena och än det andra stället. Ungefär varannan skruv går att sätta i, och varannan skruv resulterar i en gigantisk krater i gipsskivan eftersom gipsexpandersen blev krokig och oanvändbar tack vare dessa metallgruxor i väggen. Snart måste varenda vägg spacklas här hemma och för varje sådan krater växer misstanken om att jag nog inte alls är händigt och inte navigatören heller - utan att vi båda är två klåpare med för stor vilja och för stort självförtroende men med tummen mitt i handen.
En bra känsla att ha när man just skaffat sig ett båtprojekt. Mycket bra! NOT!!!!!!!